I Milano behöver man aldrig gå hungrig

Det här är del två om vår resa till Milano. Ni hittar del ett här.

Nej, det är nog svårt men vi gjorde i alla fall ett försök att hinna med så många som möjligt. Redan när vi kom fram var vi sjukt glassugna men istället för att ta första bästa ställe var vi givetvis tvungna att gå över halva stan för att hitta nummer ett på Tripadvisor. Det var en rejäl promenad och när vi väl kom fram visade det sig att de hade stängt. Som ni ser på bilderna var vi inte miserabla så värst länge då nummer 20 på listan, Gelateria La Romana, var runt hörnet. All jobbstress var som bortblåst och nu kunde semestern börja på allvar!

Fast även om nummer tjugo var galet god så måste jag ändå nämna nummer fyra på listan, Fatto Con Amore, som var vår i särklass bästa glassupplevelse på resan. Det var mer eller mindre bara ett hål i väggen med ett par bänkar utanför men vilken himmelsk glass. Konsistensen var en perfekt balans mellan lite elastisk och krämig. Smakerna var lite av en explosion i munhålan speciellt när det kom till de som innehöll frukt. Trots den intensiva smakupplevelsen så var glassen lätt och luftig och inte alls så tung som svensk gräddglass.

Orkar man inte leta så kan Venchi vara ett alternativ. Det är en kedja som finns i de flesta större städer. De kanske inte kommer tävla om top tjugo men ändå gott och fräscht. Som extra bonus så har de ofta en liten shop i anslutning till caféet där man kan köpa färgglada presentförpackningar till de stackars människorna som inte får följa med på resan. Till vår stora glädje upptäckte vi att de till och med har ett litet glasscafé på flygplatsen vilket gjorde att vi hann med en sista glass på flygplatsen.

Fast nu låter det kanske som vi alltid går efter en lista för att inte gå på någon nit. Det fina med Italien är att det kvittar nästan var man går för man hittar alltid något gott. Nedan är t.ex. ett ställe som vi hittade av en slump bara för att vi behövde en paus i allt traskandet.

Det enda som man bör undvika är turiststråken. I dessa områden kostar allt mycket mer, det är ofta dålig service och sällan fokus på smakupplevelser. Det räcker oftast med att bara gå 50 meter in på en sidogata för att få något mycket trevligare.

Något som jag såg fram emot redan innan resan var att besöka Lavazza Flagship Store. Som den kaffenerd man är så är ju Italien lite av ett drömland då minsta lilla byssja har otrolig espresso. Väl där så testade vi lite olika sorters esspresso men även några designerbakelser, skapade av kända italienska kreatörer. Det kanske var jag som hade orimliga förväntningar men jag kände nog ändå att stället hade passerat sin peak. Det kändes väldigt 90-tal i stilen och servicen var lite si så där. Precis när vi skulle gå så såg vi dock vad man borde ha beställt. De hade något de kallade för Lavazza Experience som var lite av en avsmakningsmeny för fikasugna. Det hade varit något det…

Jag känner ofta att de absolut bästa upplevelserna inträffar när det sker något som man verkligen inte hade förväntat sig. Vi hade inte ens övervägt att gå till Starbucks då det nästan känns som helgerån i ett land som Italien. Det visade sig dock att Milano har ett av världens sex Starbucks Reserve, vilket är något helt annat än deras vanliga caféer. Den vi besökte ligger i en byggnad som tidigare var postkontor vilket kanske inte låter så spännande men om ni försöker tränga undan bilden av ett svensk myndighet och istället föreställer er en schweizisk bank från 1800-talet så är det närmare sanningen. De hade även en riktig ”biff” till dörrvakt som med sin designerkostym och headset redan i kön gav stället ett exklusivt intryck.

Väl där inne möttes man av så mycket olika intryck att det var svårt att ta in allt. Det är en helt enorm lokal som innehåller en mängd olika saker. I mitten står två killar och skär upp säckar med råbönor. De hälls ut i ett tråg som med hjälp av små vagnar transporterar bönorna längs med taket och bort till en stor maskin där man rostar bönor på löpande band. På vägen bakom rostningen finns en tavla som visar de olika sorterna som rostas just för tillfället samt vilka råbönor som är på ingång. En kul detalj är också att tavlan inte är digital utan en sån där mekanisk tavla som fanns på flygplatserna förr i tiden.

När väl bönorna rostats så transporteras de via rör och vagnar till olika silos. Det förefaller som att det därifrån transporteras vidare till själva caféet för tillredning men med tanke på att nyrostade bönor inte är speciellt goda så misstänker jag att de egentligen åker till lagret och att de vi drack har lagrats i några dagar. Oavsett så blir det en riktigt häftig show när man får följa hela flödet från råböna till kopp.

Det var en lång kö till caféet så man hade gott om tid att fundera på sin beställning. Det var nog tur då de erbjöd en mängd olika tillagningssätt och kaffesorter. Pour-Over, Siphon, Coffee Press, Cold Brew, Stovetop, Espresso och många andra varianter. På kakfronten var det heller inte fattigt och den största utmaningen var nog att kunna förklara vad man ville ha bland alla godsaker.

Det fanns mängder med kaffesorter att välja på men vi fastnade för en kategori som kallades dagens kaffe, vilket var ett litet exklusivt sortiment av kaffe som bara fanns tillfälligt. Mitt absoluta favoritkaffe är Jamaica Blue Mountain men då det är svårt att få tag i och dessutom galet dyrt (ca. 3000kr/kg) så har jag bara provat det ett fåtal gånger. Det fanns i och för sig en ännu häftigare variant, Kopi Luwak, men efter att det kom fram hur de behandlade djuren som var del av ”processen”, så slutades det säljas i västvärlden.

Hur som helst så var kaffet helt magiskt. Vi provade två varianter första tillfället men vi var så imponerade att vi kom tillbaka dagen efter och testade två till. En annan kul detalj med det här mer exklusiva kaffet var att man fick ett litet samlingskort som minne av upplevelsen. I shoppen sålde de givetvis också en liten loggbok, Coffee Passport, som man kunde samla alla sina kort i. Som den blåögda turist jag är så kunde jag givetvis inte motstå att köpa den och vips hade de tjänat på sina medskickade kort.

Glass och kaffe i all ära men de flesta förknippar nog ändå Italien med mat snarare än fika. Både jag och min fru är förtjusta i den italienska enkelheten, man krånglar inte till det utan fokuserar på råvarorna snarare än tillagning och presentation. En fransos kanske skulle kanske kalla det simpelt och utan finess men vi gillar det verkligen. En annan fördel med detta kök är att man inte behöver vara en trestjärnig Michelin-krog för att laga maten vilket innebär att det finns fantastisk mat i minsta lilla kvarterskrog.

Här är några exempel på utmärkta matupplevelser på lite enklare men ändå utmärkta restauranger.

Även i det italienska köket så finns det skillnader. En av kvällarna besökte vi Locale, en mycket trevlig restaurang med utmärkt service och mycket god mat. Restaurangen var ovanligt mycket hipster för att vara Italien men det var samtidigt uppenbart hur ägarinnan brann för sin lilla restaurang.

En annan restaurang som stack ut var La Cantina Del Giannone. Den låg i ett område som vi inte tidigare besökt och i takt med att byggnaderna blev allt ruffigare så blev vi något skeptiska, skulle vi bli rånade eller matförgiftade?

Väl framme visade det sig dock vara en restaurang av yppersta klass och inte alls i paritet med området. Vi vågade inte fråga men det hade ändå varit intressant att veta varför de valt att etablera sig just på denna adress.

En annan sak som kan vara värd att känna till är att många restauranger erbjuder aperitivo vilket inte alltid är uppenbart på menyn eller skyltningen. Det innebär i princip att när du beställer en drink så får du även ett litet tilltugg. På vissa ställen är det bara en mumsbit men på andra kan det vara en hel bricka med kallskuret. Så oroa er inte, man behöver aldrig gå hungrig i Milano.