Nu börjar det bli varmt!🥵 Efter några svettiga dagar i Colmar bestämde vi oss för att ta oss upp i bergen, Vogeserna. Ja, vem hade en aning om att Alsace har ”riktiga” berg med toppar på över 1500 meter? Det visste i alla fall inte vi men det var en intressant upptäckt och en del av regionen som inte är lika känd (läs: full med turister).
Första stoppet blev i den lilla byn Lautenbach Zell som normalt sett är full med vandrare och cyklister men på grund av värmen så såg vi knappt en människa. Mitt i byn finns en liten camping och även om det var lyxigt att ha den helt för sig själv så var det samtidigt nästan lite spöklikt och man undrade nästan om det varit en zombieapokalyps utan att vi märkt det.
Det var vacker utsikt åt alla håll och superfräscha faciliteter så vi hade det riktigt bra. Ni kan läsa mer om campingen ici.
Byns höjdpunkt var annars den syrénlila restaurangen, Restaurant à la Truite. Vi tyckte det var något märkligt att de hade en fiskrestaurang uppe bland bergen men det skulle visa sig att den hade en twist som vi inte sett förut. Det började dock med ett missförstånd då vi uppfattade det som att de hade svårt att hitta ett bord till oss i en uppenbart tom restaurang. Vi tolkade det som att de inte ville ha oss som gäster av någon oklar anledning då den stora restaurangen i den lilla byn omöjligt kunde vara fullbokad på en vardag. Det visade sig dock bara vara en fråga om att vi i vanlig svensk anda var där lite tidigt och under tiden vi käkade så blev det mycket riktigt fullt. Vi såg heller inte en enda turist så hela byn måste ha varit där.
Vi fick två utmärkt förrätter och lustigt nog en flaska grand cru från Domaine Jean-Louis Schoepfer som vi skrev om tidigare. Ni kan läsa mer om det ici. När det började närma sig huvudrätt så fick vi bevittna restaurangens twist. En av kockarna kom traskande med en plastbytta, hovade upp en forell ur en damm och efter ett par resoluta smällar så hade han råvaror till vår huvudrätt. Det var ju ett intressant sätt att få färsk fisk även när man inte har en sjö så långt ögat kan nå… 😉
De kokade fisken varsamt i buljong och serverade den med smör. Det fanns förstås mängder med andra varianter men det var den jag fastnade för. Utöver fiskrätterna så hade de även en kolgrill, och det passade perfekt då fru Rendahl inte är speciellt förtjust i fisk.
När vi efter en mycket god huvudrätt satt och diskuterade huruvida vi skulle ha efterrätt eller ej så noterade vi att bordet bredvid pratade om oss. Vi begrep inte vad de sa men vi utgick från att det var något om att vi var konstiga turister eller att vi inte följt något obskyr tradition. Mitt i konversationen så brast hela sällskapet ut i ett segervrål, BLUEBERRY!!
Det visade sig att den hjälpsamma servitrisen, som inte kunde ett ord engelska, hade bett dem om hjälp med vad dagens kaka hette på ett språk som vi förstod, och när de kom på det så blev de tämligen exalterade. 🙂
Dagen efter var det ännu varmare så det enda vi orkade med var att sitta och chippa efter andan under markisen. Vi släpade oss dock ner till byns pyttelilla lanthandel för att utforska om de hade något ätbart till middagen. Butiken hade massor med lokalproducerade produkter från traktens bönder men däremot inte så mycket stapelvaror. Vi hade lite utmaningar med språket men chansade på att Le Rumsteck var något som gick att grilla. Det blev också diverse grönsaker som komplement.
När vi kom tillbaka till campingen kom vi fram till att det betydde rostbiff, vilket ju går utmärkt att grilla, förutsatt att man har en vettig grill som kan hålla jämn temperatur. Det här är för övrigt ett tips från oss, även om det är praktiskt att ha med en liten campingrill så försök ändå att klämma in en riktig grill. Gör ni det så öppnar sig en värld av läckerheter och man kan skippa läskiga hotdogs eller frysta burgare i storpack. Varför inte ta en tur till den lokala slaktaren som kan fixa kött av en kvalitet som är svår att hitta hemma om man nu inte känner en slaktare eller har en specialbutik på nära håll.
Efter maten satt vi och njöt av ett glas vin och den vackra solnedgången bakom bergen. Vinet kom för övrigt från Weingut Schreieck som vi besökte tidigare på resan. Ni kan läsa mer om det ici.
Efter några dagar i den lilla byn var det dags att åka vidare. Vi kanske inte hade fått så mycket svalka men det var ändå trevligt att besöka den mysiga platsen. Nu bar det i stället av upp genom bergen med riktning mot Grand Balloon.
Det var ett varierande landskap och då vägen inte var så smal som vi hade förväntat oss så fanns det gott om tid att titta på vyerna samt att göra diverse stopp där utsikten bara inte gick att ta in från bilen. Det mesta var berg och skog men det fanns också ett antal sjöar. Vi misstänker dock att de inte var naturliga utan snarare byggda för att reglera vattenmängden vid snösmältning eller skyfall. Nedan ser ni en kartbild över området.
Uppe på toppen fanns en liten skidby med liftar och allt, samt även ett antal restauranger. Man kunde också se en hel del kor då det område som inte var dedikerat för turister användes som betesmark. Vilken utsikt korna fick!
Här bredvid kan ni också se en film som sammanfattar vår tur över berget.
När vi började åka neråt igen så fanns det fler chanser till vacker utsikt men då vägen var lite smalare och mer trafikerad så var det svårt att stanna och ta kort.
Det var dock vid ett tillfälle som vi nästan drog handbromsen mitt på vägen. Längs med berget sträckte sig en väldigt grön dal och i båda ändar fanns en liten sjö. Bilden nedanför gör det inte riktigt rättvisa men det var hur som helst riktigt vackert.
När vi hade kört hela vägen ner så var det tid för lunch och vilken himla tur att det i den änden av sjön som inte syns på bilden fanns det en badstrand. Stranden var uppenbarligen populär men vi lyckades hitta ett café som både var öppet och som hade lediga bord. Vi hade kanske inte så stora förväntningar på maten då det ändå var ett strandhak men just då var vi nöjda med vad som helst som stillade hungern.
Vi behövde dock inte oroa oss då stället trots sin enkla framtoning och obefintliga kök ändå lyckades prestera mat som både var snyggt presenterad och mycket god. Det här är verkligen något som är speciellt med Frankrike. Det kvittar om det är en lyxkrog eller en liten byssja på stranden, du får alltid utmärkt och vällagad mat. Jag börjar undra om fransoser ens kan göra dålig mat men då det är långt kvar på resan så kanske jag inte skall utmana ödet.
Turen till Vogeserna var lite av ett infall men erbjöd en intressant och avkopplande upplevelse. Det var också skönt att sänka tempot lite samt att ladda lite inför nästa mål på resan, Champagne, som säkerligen kommer vara en mer intensiv upplevelse.
