Den vackra turistvägen över Sognefjell

Som vi nämnt flera gånger förut så finns det, från norr till söder, inte mindre än 18 turistvägar. Initiativet drivs av Statens Vegvesen som med jämna mellanrum utser:

“Vegstrekninger som går gjennom landskap med unike naturkvaliteter, langs kyst og fjorder, fjell eller fosser. Strekningene skal være et godt alternativ til hovedvegene og kjøreturen i seg selv skal være en god opplevelse.”

Vi körde på många av dem under vår tur och även om de mest kända som de via Atlanterhavsvegen eller Trollstigen/Geiranger är spektakulära så var vi ändå mest imponerade av Sognefjell. Den kanske inte har kryssningsfartyg, arkitektritade rastplatser eller souvenirbutiker i varenda buske men de kompenserar för allt detta med en helt makalös och orörd natur som verkligen tar andan ur en. Lägg till detta att man på ena sidan har utsikt över Jotunheimens många toppar och på den andra Breheimens frodiga sätrar.

Här kan ni kan läsa om två av de andra turistvägarna, den över Atlanterhavsvegen och Geiranger.

Vi lämnade Geiranger tidigt för att slippa den värsta trafiken. Det här visade sig vara ett bra beslut då många av vägarna är ruskigt smala och verkligen inte gjorda för möten. Man kämpar sig upp för de många serpentinvägarna som ligger fastnaglade på bergssidan. I vissa fall ser det lite lustigt ut då det förefaller som fordonen längre upp på berget har tröttnat på vägarna och istället kör ute i terrängen. Vi hade hört mycket om vägarna runt Trollstigen men jag skulle säga att de är betydligt bredare och mer anpassade för turistbussar och söndagsåkare.

Upp, ner, upp, ner, serpentin höger, serpentin vänster och en hel del vägtyper som jag inte ens kan hitta ord på. Ja, ibland kändes det nästan som kurvan var så skarp att man mötte sin egen bakdel. Först är landskapet grönt och frodigt men ju längre upp man kommer desto mer karg blir miljön. Det finns också en hel del sjöar och andra vattendrag vilket ytterligare förhöjer naturupplevelsen.

Sognefjell ligger inklämt mellan två stora nationalparker, Jotunheimen och Breheimen. Det förstnämnda ger verkligen en dramatisk kuliss då området är hemvist för de 23 högsta topparna i Norge. Från vägen vi åkte, RV55, ser man bland annat Galdøpiggen, som är Norges högsta berg.

Mellan Geiranger och Krossbu passerar man en mängd utsiktsplatser, bland annat Dalsnibba, men då det var rätt dimmigt valde vi att ta oss fram till destinationen så snabbt som möjligt.

Vi hade diskuterat en hel del om vi skulle fricampa eller hitta en ställplats men med tanke på vädret så var det nog tur att vi till slut bestämde oss för en ställplats. Valet föll på Krossbu Turisthytte, vilket är en lite speciell plats då hotellet ligger på 1300 meters höjd och är omgiven av toppar på över 2000 meter. Läget tillsammans med det karga landskapet gör det till en otroligt vacker plats. Jag låter er själva avgöra om ni föredrar sol eller moln men jag tycker de mörka molnen skapar lite spännande dramatik i bilden.

Utöver ställplatsen vid hotellet finns det en liten campingyta utan el, men det var inte många som valt att övernatta där då det blåste och regnade rejält. Ni kan läsa mer mer själva ställplatsen här.

Vi såg några stackare som av någon outgrundlig anledning valde att flytta tältet när det regnade som allra mest och det kan inte ha varit mycket som var torrt efter det beslutet. Utöver regnet så var det bara en grad under natten vilket gjorde att många av tältarna tog in på hotellet. Vi var hur som helst väldigt glada att vi lämnat tältet hemma då det är rätt mysigt att sitta i husbilen när det är ruskväder på utsidan.

Dagen efter var det soligt och fint vilket gjorde att vi lite bättre utsikt över de kringliggande topparna. När vi för en gångs skull hade fint väder passade vi på att ta en vandringstur. Turen kallas naturstigen och utgår från hotellet. Först går man längs med en vacker fjällbäck i dalen och sen kämpar man sig upp för berget till en häftig glaciär. Längs med rutten finns också skyltar med information om dalens flora och fauna samt även en hel del om glaciären som vi var på väg till.

Glaciären, Bøverbrean, är en del av Smørstabben som sträcker sig över hela 14,2km² och även om den dragit sig tillbaka under de senaste tvåhundra åren så är den fortfarande Norges största. Då vi inte hade rätt utrustning vågade vi oss inte ut på själva glaciären men för den mer äventyrliga finns det både guider och utrustning i Krossbu Turisthytte. Utöver utrustning kan man också få små märken som bevis på att man lyckats kämpa sig upp för de högsta topparna i området.

Efter den makalösa upplevelsen uppe på fjället så bar det neråt igen. Det var synd att lämna den vackra naturen men samtidigt behövde mina nerver lite breda vägar igen. Även här är det vacker natur men efter några dagar i Norge blir man nästan lite blasé och det var först när vi kollade bilderna som vi insåg att vi kanske borde ha stannat även här.

Vi gjorde dock ett stopp och aldrig har väl fil och müsli smakat så gott som med den här utsikten. Det sammanfattar nog vår upplevelse ganska bra. Det här var verkligen en kavalkad av vackra vyer som utan att göra sig till verkligen imponerade på oss.