Alhambra, ett världsarv som är svårt att missa

Detta är det andra av fyra inlägg som handlar om vår resa till Analusien. Ni kan läsa det första inlägget här, det tredje här samt det fjärde här.

Om man bortser från de mysiga små gränderna så har man i stort sett alltid detta imponerande byggnadsverk i blickfånget. Det beror delvis på dess läge men efter att ha spenderat en hel dag där utan att hinna med allt så inser man att det även har att göra med storleken. Man kan inte låta bli att undra hur det ens var möjligt att bygga något sådant med den tekniken som fanns tillgänglig för mer än sju sekel sedan.

Turen höll dock på att få ett snöpligt slut. Innan vi åkte höll vi koll på tillgången av biljetter men då det fanns gott om dem valde vi att inte förboka. Detta var ett stort misstag då det just denna vecka var mycket begränsad tillgång på grund av någon för oss okänd anledning. När vi väl hade förlikat oss med tanken att vi skulle missa huvudattraktionen så dök det plötsligt upp ett par biljetter och vi högg dem snabbt.

Det första kända historiska dokumentet som nämner Alcazaba, den äldsta delen på området, beskriver hur Sawwar ben Hamdun år 889 sökte skydd i den gamla slitna borgen. När Muhammad I Ibn al-Ahmar, den förste emiren av Nasrid-dynastin, år 1238 intog den så blev det startskottet på bygget av det som vi idag kallar Alhambra (The Red One, fritt översatt).

Även om arbetet pågick under flera hundra år så var det under Yusuf I (1333–1354) och Mohammed V (1354–1359) styre som några av de mest imponerande byggnaderna uppfördes. Det gäller Patio of the Lions (Patio de los Leones), The Gate of Justice (Puerta de la Justicia), Comares Palace (Cuarto de Comares) och Hall of the Boat (Sala de la Barca) men de upprustade även flera av de äldre delarna.

1492 intogs borgen av det spanska styret med kung Ferdinand och drottning Isabella men istället för att falla i glömska så byggde de om det till kungligt hov. Det var för övrigt när Boabdil av Granada kapitulerade till de kristna som han enligt sin mor skall ha “gråtit som en kvinna” och yttrat de bevingade orden att “det här var morernas sista suck”.

Detta var början på slutet för Alhambras storhetstid. Charles V byggde visserligen ett palats här men utöver detta var det minimala förändringar. När Napoleon kom till Granada skall han tydligen ha sagt att borgen bara dög till de som inte fick plats i tälten. Det blev säkert inte bättre av att han bestämde sig för att spränga delar av komplexet så det inte skulle kunna nyttjas av fiender i ett senare skede.

I slutet av 1800-talet började man dock upprustningen och idag anses det vara ett av de mest välbevarade byggnadsverken inom islamsk arkitektur.

Var man än går finns det parker, fontäner, statyer och andra utsmyckningar. Det är ett stort område och skall man hinna med allt behöver man en genomtänkt plan. Vi var där en hel dag, från tidig morgon till sen eftermiddag, och då kände vi ändå att vi stressade igenom vissa delar. Tänk också på att man behöver boka tid långt i förväg för att kunna komma in i palatset.

Om man som vi, har lite otur med tillgängligheten, kan det ändå vara värt att hålla utkik på den officiella sajten varje dag då de släpper biljetter lite då och då. Ett annat tips kan vara att de guidade turerna ibland har bättre tillgänglighet än om man bara bokar biljetter.

Alcazaba är som vi nämnde tidigare den äldsta delen. Det var Muhammad I som rustade upp borgen och gjorde den till ett imponerande försvarsverk. Från dess olika torn har man en fantastisk utsikt över hela Granada och kringliggande områden. Mest framträdande är The Watch Tower (Torre de la Vela) men det finns även en lång rad andra imponerande torn och trädgårdar.

Vid tiden för uppförandet måste detta ha varit en perfekt plats att försvara sig men förutsättningarna ändrades helt när mobilt artilleri gjorde sitt intåg i världshistorien. Under de tio år som Ferdinand och Isabella krigade med Nasrid-dynastin hade de problem med morernas lätta kavalleri som anföll snabbt och sen drog sig tillbaka till en mer lättförsvarad position som t.ex. Alcazaba. Det var först när de började använda detta moderna påfund för inta befästningarna som de fick övertaget.

Man kanske bör tillägga att Nasrid-dynastins fall egentligen bara var den sista spiken i kistan för morerna. Under de dryga 700 år som de härjade i Spanien så krigade de lika mycket inbördes som mot spanjorerna vilket sakta men säkert bröt deras dominans.

Charles den femtes palats byggdes för att användas som ett sommarresidens men innan bygget var klart så konstaterade kungen att det inte skulle fylla hans krav. Arbetet avslutades och återupptogs inte förrän långt in på 1900-talet. Utöver den spännande arkitekturen inrymmer palatset två museum, ett för konst och ett för arkeologi. Det sistnämnda innehåller många av de föremål som fanns i Nasrid-palatset under dess storhetstid. Museet innehåller även en stor mängd föremål med kulturell betydelse inom islam vilket gör att det i folkmun kallas arabmuseet.

Strax utanför bredvid “bakdörren” till Alhambra ligger Parador de San Francisco. Parador är en hotellkedja bestående av bl.a. gamla slott och kloster som drivs i regi av den spanska staten. Förr var de kända för att vara ett enkelt och prisvärt alternativ till vanliga hotell men numera tillhör många av dem den övre klassen både när det kommer till pris och standard. Vid det här tillfället nöjde vi oss med en trerätters lunch men vi hoppas få tillfälle att bo på ett av dem någon gång i framtiden.

Sen har vi då själva palatset, Nasrid Palace (Palacios Nazaríes). Det är så många spektakulära rum att man knappt vet var man skall börja. Helt ärligt kände vi nog att redan innan palatset att vi fått uppleva nog med stuckatur och mosaik för en livstid. Redan det första rummet, Mexuar, där besökarna fick vänta inför en audiens är så fyllt av utsmyckningar att man nästan blir yr.

Om man bortser från de många rummen med stuckaturer som beskrivs lite längre ner i inlägget så har vi här försökt välja ut några favoriter bland nästan tre hundra bilder. Interiörerna gör sig inte riktigt på bild men vi hoppas ändå ni får en känsla för hur storslaget det är.

Jag har redan nämnt stuckaturerna som täcker varje ledig yta. Jag försökte hitta ett svenskt ord för det men de enda jag kunde hitta var engelskans, carved islamic stucco, eller spanskans, Yesería. De gjordes genom att man antingen snidar ut detaljerna eller gjuter dem i en form. När allt sen är på plats målas det i en monokrom färg. När man ser en valvbåge, tak eller vägg fylld med detta mönster kan man inte låta bli att undra hur många mantimmar som ligger bakom detta arbete.

Att denna konstform är vanlig inom den muslimska världen beror på att man inom islam inte får återge bilder. Det gör att man istället har en tradition av att skapa i det närmaste oändliga geometriska mönster som ibland även vävs ihop med citat från olika skrifter. När man stirrar in i detta mönster blir man ofta lite trollbunden och det känns nästan som mönstret får liv. Det finns även ett fåtal delar som föreställer personer men dessa har kommit till efter 1492 när de kristna tog över palatset.

På vägen till Generalife finns en park som inte bara är vacker utan även föredömligt geometrisk vilket tilltalade vårt blåa sinne. Vi fick känslan av att parkens syfte inte var att imponera utan snarare att erbjuda harmoni så att man kan varva ner och släppa dagens bekymmer. Utöver parken erbjuder platsen även en utmärkt utsikt över både Alhambra och Granada.

En annan sak som är lite mer uppenbar här än på andra platser är det snillrika bevattningssystemet. Det är helt integrerat med arkitekturen och består av både akvedukter samt små kanaler över och under jord. Det är visserligen samma system över hela Alhambra men här kan man mer i detalj studera hur man leder vattnet kors och tvärs för att bevattningen skall skötas utan mänsklig inblandning.

Generalife var emirens privata bostad och är av en helt annan karaktär än palatset. Hela platsen andas lugn, harmoni och istället för försöka imponera på besökarna så känns det som varje liten detalj syftar till att göra platsen mer rofylld. Det finns visserligen gott om utsmyckningar här också men de är ett med omgivningen och framhäver utsikten och miljön snarare än att dra blicken till sig.

Det här var utan tvekan vår favorit på hela området. Inte samma överdåd men samtidigt en plats som man gärna vill stanna länge på bara för att det är så lugnt och skönt. Ett förslag kan vara att gå medsols genom Alhambra och sen avsluta med Generalife då man kanske behöver landa lite efter alla intryck man fått under dagen.

Hur skall man då summera detta? Alhambra erbjuder så mycket att man inte ens under en hel dag hinner se allt. Samtidigt blir man lite blasé när man varit där ett tag då sinnena helt enkelt inte klarar av mer. Det som var otroligt imponerande för en timme sedan blir nu bara ytterligare en stuckatur. Man kan heller inte låt bli att bli lite beklämd när man tänker på hur mycket resurser som gick åt till att bygga detta samtidigt som stora delar av befolkningen var fattiga bönder.

Nu kanske jag låter väldigt negativ men missförstå mig inte för jag tycker verkligen detta är ett av de mest imponerande byggnadsverk jag någonsin har sett. Jag rekommenderar verkligen alla som besöker södra Spanien att ta en omväg hit då vi är 100% säkra att ni kommer bli lika imponerade som oss.