Efter lyx och glamour i Champagne så var det dags för ett betydligt mer seriöst och allvarligt stopp. Har ni missat våra tidigare inlägg så finns det första inlägget här. Ni kan också läsa vårt föregående inlägg här.
Ieper är idag en stillsam liten stad, men under första världskriget var den epicentrum för några av historiens mest förödande slag. När vi rullade in med husbilen genom de vackert återuppbyggda gatorna, var det dock svårt att föreställa sig att denna plats en gång låg i ruiner, omgiven av lera, skyttegravar och ständig artillerield.
För er som inte är intresserade av den historiska bakgrunden, klicka här.
Bakgrund
För er som inte känner till vad som hände här så var det en central krigsskådeplats under första världskriget. När tyskarna gick in i kriget och aktiverade sin Schlieffenplan så blev de allierade tagna på sängen av den snabba framryckningen. De lyckades därför inte organisera något ordentligt försvar förrän vid floden Marne, långt inne i Frankrike.
Då ingen sida hade nog med kraft för att bryta igenom frontlinjen så började ”the race to the sea”, vilket i princip innebar att man försökte ta sig runt frontlinjen för att kunna attackera i flanken. Frontlinjen kom på det här viset längre och längre västerut tills den till sist var nästan hela vägen ute vid havet.
I det här området fanns spillrorna av den Belgiska armén som så här långt i kriget hade satt upp ett oväntat tufft motstånd mot den tyska övermakten. Fast när hela den tyska krigsmaskinen fokuserade på att bryta igenom deras linjer så gick det inte att hålla emot längre. I ett sista desperat försök att stoppa framryckningen så förstörde man fördämningarna mot havet och en stor del av västra Belgien blev till en sjö.
Efter den här dramatiska förändringen av landskapet blev helt plötsligt Ieper en strategisk plats då den var enda vägen till hamnstäderna Dunkirk och Calais. Skulle tyskarna ta dessa städer, ja då skulle man i princip kunna skära av den brittiska expeditionsstyrkan från hemlandet vilket kanske skulle ha tvingat dem att lämna Frankrike eller åtminstone gjort livet surt för dem. Med andra ord hade båda sidor ett starkt incitament att hålla staden.
Området blev känt som the Ypres Salient och trots otaliga försök att inta staden så lyckades de allierade hålla den genom hela kriget. Under flera år var försvararna utsatta för beskjutning från tre väderstreck och dessutom hade tyskarna kontrollen över de kringliggande kullarna. Winston Churchill sa efter kriget:
”I should like us to acquire the ruins of Ypres.…a more sacred place for the British race does not exist in the world.”
Det kom dock med en fruktansvärd kostnad då man uppskattar att 1 till 1,5 miljon människor skadades eller dog. Att man inte riktigt vet beror delvis på jordmånen, vilket kanske låter något märkligt. Jorden här består till stor del av lera och efter att fördämningarna till havet öppnats upp så hade vattnet ingenstans att ta vägen. Detta i kombination med oavbruten artillerield var det perfekta receptet för att göra allt till enda stor lerpöl. I många av de stora slagen var det tusentals människor som bara försvann i leran och än idag hittar bönder och byggarbetare kvarlevor från de förlorade själarna.
Det tredje slaget om Ieper, även känt som Passchendaele, belyser på ett skrämmande sätt detta problem. De allierade skulle i juli 1917 göra en stor koordinerad framryckning och som alltid inleddes attacken med intensiv artilleribeskjutning. Under den inledande fasen började det regna, vilket gjorde hela platsen till en dödsfälla. Trupperna kunde bara rycka fram på smala spångar under konstant beskjutning av artilleri och kulsprutor. För de stackare som trillade av spångarna så väntade en grym död då de sakta sjönk ner i leran tills de drunknade. Några månader senare när man till sist lyckades inta den lilla byn Passchendaele så var det till en kostnad på över 250000 sårade och döda. På den tyska sidan gick det inte mycket bättre och de förlorade ungefär lika många soldater i striderna.
Det kanske mest tragiska är att man några månader senare förlorades staden igen, i vad som är allmänt känt som den fjärde striden om Ieper. Tyskarna hade precis slutit ett eldupphör med ryssarna och i samband med det flyttade man en halv miljon soldater till västfronten. I ett sista desperat försök att knäcka de allierade så satsade man allt på ett kort. Något som också drev på beslutet var att amerikanerna precis hade förklarat krig och tyskarna visste att de inte skulle ha någon chans när de amerikanska trupperna anlände till Europa.
En annan känd strid är det andra slaget om Ieper. Det som utmärkte detta slag var att man för första gången använde gas i stor skala, vilket de allierade var helt oförberedda på. Fullständig panik utbröt och efter några dagars strider hade närmare tio tusen människor mist livet på grund av kloringasen. En annan effekt av detta var att en kapprustning påbörjades där man utvecklade mer avancerade metoder för både anfall och försvar.
Människan har alltid varit väldigt kreativ när det kommer till att hitta på nya sätt att ta död på varandra. Den sjunde juni 1917 kl 3.10, vaknade den brittiska premiärministern av ett dovt mullrande ljud. Han trodde första att London var under attack men efter att ha konsulterat krigsstaben fick han veta att det var resultatet av att de allierade just sprängt 19 tunnlar under fienden som en del i att erövra en höjd, Messines Ridge. Höjden hade stor strategisk betydelse då den erbjöd utsikt över hela Ieper samt även kringliggande område. Den totala mängden sprängämne var 455 ton fördelat på 8000 meter gruvgångar. Ända fram tills man började testa atombomber så var detta den största planerade sprängningen i historien.
Effekterna var förstås förödande. Mer än 10000 tyska soldater dog direkt av tryckvågen och av de som ändå klarade sig var de antingen skadade eller fullständigt desorienterade. Det finns historier som beskriver hur de tyska soldaterna omfamnade de allierade soldaterna medan andra bara satt i bråten och grät. Bilderna nedan visar effekterna av liknande explosioner. För att sätta allt i lite perspektiv så resulterade EN av de 19 explosionerna i en krater som var 72 meter bred och 12 meter djup.
En annan aspekt av detta är förstås utmaningen att ta hand om alla sårade och döda människor. Skall man vara kall och krass så är en död soldat relativt lite problem medan en skadad soldat är en påfrestning i dagar, månader eller år. Ja, i värsta fall är det något som samhället behöver hantera resten av personens liv. Med tanke på att man räknar med bortemot en miljon skadade så kan ni tänka er den apparat som krävdes för att administrera detta.
Det här var och andra sidan ett område där man verkligen hade gjort framsteg under de senaste decennierna. Allt började femtio år tidigare med att Florence Nightingale lyckades få doktorerna att tvätta händerna vilket i sin tur ledde till en helt annan syn på hygien och sterila miljöer. I en värld där det ännu inte fanns antibiotika var detta ännu viktigare då en relativt lindrig infektion kunde vara dödlig. Den här revolutionen inom sjukvården innebar att de sårade soldaterna hade en betydligt större chans att bli återställda än de hade haft femtio år tidigare. Det fanns dock inga garantier vilket vi på ett väldigt tydligt sätt fick se när vi besökte en sjukhuskyrkogård i området. Mer om det längre fram i inlägget.
Det var inga avgörande skillnader mellan de olika nationerna och en något förenklad förklaring är att vården var uppdelad på fält-, front- och hemmasjukhus samt ett antal olika sätt att transportera patienter. Notera också att det bara var de värst skadade som hamnade på sjukhus. Hade man lättare skador så lappades man ihop vid sin postering och skickades sen snabbt tillbaka i tjänst.
Stadskärnan
Fast nu får vi nog ta oss tillbaka till nutid. Ieper är idag en vacker stad som domineras av ett stort torg. Här finns många vackra byggnader bland annat den kända Cloth Hall, vars föregångare var ett resultat av den mycket lukrativa tygindustrin som gjorde bygden rik. Jag säger föregångare då ni kan se på bilderna ovan att i princip allt fick återuppbyggas efter kriget. En lite lustig effekt av detta är att många av bostadshusen ser mer brittiska ut än franska.
En annan sak som vi kanske måste reda ut är stavningen. Ni har säkert sett att fransoserna och britterna säger Ypres medan tyskarna använder Ypern men då staden trots allt ligger i den flamländska delen av Belgien, så tycker vi att man bör använda deras stavning, alltså Ieper.
Cloth Hall, innehåller idag turistbyrå samt två museer, In Flanders Fields som berör första världskriget samt ett museum som handlar om Iepers historia. Vi besökte bara det första av de två och det är det mest intressanta museum jag varit på. Det kommer då från någon som är mycket intresserad av historia och som varit på krigsmuseum över hela världen. Det som verkligen utmärker det här är att de fokuserat på människan i kriget snarare än teknik och stora slag. Lägg till det att de använder den senaste interaktiva tekniken och man har ett recept för framgång.
I beskrivningen står det att museet skall ta en till en och en halv timma. Vi var där när de öppnade kl. 10 och när det började närma sig lunch så var vi tvungna att springa och lägga i mer parkeringspengar då vi bara kommit halvvägs… 😛
Från tornet i Cloth Hall får man också en fin utsikt över staden. Bilden i början av inlägget kommer därifrån men man kan även se den stora katedralen. Det finns förstås mängder med andra saker att se i staden men jag skulle ändå säga att museet är den absoluta höjdpunkten.
The Last Post och Menin Gate
Ett absolut måste när man besöker Ieper är att bevittna The Last Post, en daglig ceremoni till minne av de som stupade under första världskriget. Den har genomförts varje dag sedan 1928, vilket gjorde vårt besök till nummer 33648. Varje dag kanske inte är helt korrekt då det var ett uppehåll under andra världskriget när Belgien var ockuperat. Av någon anledning tyckte en tidigare vicekorpral från första världskriget att det inte fanns någon anledning att påminnas om detta. Vad jag förstår så tjänstgjorde han som ordonnans i Belgien och skall man tro hans beskrivning i Mein Kamp, så var han ohälsosamt bitter över nederlaget.
Oavsett så är The Last Post en väldigt speciell upplevelse som man inte bör missa. Det första som överraskade oss var mängden människor som samlades. Vi var där innan turistsäsongen dragit igång och trots det var det helt fullpackat en halvtimma innan det började. Med andra ord bör ni vara där i god tid för att kunna se något av ceremonin. En annan sak som slog oss var hur tusentals människor kan vara så tysta. Trots den stora mängden skolungdomar så var det verkligen knäpptyst och bara att dela detta ögonblick i tysthet var väldigt speciellt.
Lijssenthoek Military Cemetery
Runt staden finns mängder med minnesplatser, kyrkogårdar, museum, skyttegravar, m.m. Det kan vara svårt att få överblick men om ni vill vara säkra på att inte missa något så kan jag rekommendera boken, ”Visiting the Somme and Ypres Battlefields Made Easy” av Gareth Hughes. Den ger detaljerade beskrivningar av hela området och har även förslag på hur man skall se till att en grupp får ut maximalt av resan. Det finns till och med förslag på historier man kan berätta vid olika tillfällen så att gruppen får en mer dramatisk upplevelse av platserna.
Vår plan var egentligen att spendera hela nästa dag på att besöka diverse platser och museum men då regnet vräkte ner så bestämde vi oss för att åka vidare. Efter att ha läst allt om vedermödorna som var förknippade med den Belgiska leran så var vi inte supersugna på att förstahandsupplevelse av det…
Vi gjorde dock ett stopp på en minnesplats som låg på vägen, Lijssenthoek Military Cemetery. Här fanns också ett litet museum där vi fick lära oss att detta var en sjukhuskyrkogård, med andra ord var det människor som inte hade klarat sig trots att de fått vård.
Sjukhuset var det största i Ieper och hade som mest 4000 bäddar. Det var vad vi förstår också en ovanligt hög andel piloter som kom till detta sjukhus. Utställningen handlade därför både om sjukhuset och piloternas speciella roll under första världskriget.
Det som jag tyckte var lite extra intressant var hur man organiserade vården samt sjuktransporter. Ni kan ju tänka er vilken organisation det krävdes för att ta hand om bort emot en miljon skadade som passerade genom vårdkedjan, bara här i Ieper. Det är lite svårt att hitta tillförlitlig statistik på det men en siffra jag såg är att britterna transporterade 750000 patienter från Frankrike till England, bara under 1916. Det inkluderar då visserligen hela västfronten men samtidigt inte alla andra länder som deltog i striderna och inte heller de som inte kom hem alls.
En person bidrog mycket till akutvården av soldater, var nobelpristagaren Alexis Carrel. Han var en mycket respekterad läkare i USA som när kriget utbröt återvände till sitt födelseland. Få har gjort så mycket som han när det kommer till att utveckla nya metoder för att behandla allvarligt skadade soldater.
Utöver museet så finns här även en stor kyrkogård. Man kan tycka att en den med sina 10786 gravar borde vara den största men Lijssenthoek är faktiskt bara nummer två, då Tyne Cot Cemetery, är ännu större. Det finns även en stor mängd andra kyrkogårdar i området, både för de allierade och för centralmakten. På många av dessa platser finns också saknade soldater som aldrig fick någon begravning. Ett exempel på detta är Tyne Cot där det finns minnesmärken för över 35000 människor.
Andra platser att besöka
Som vi nämnde ovan så finns det en mängd platser att besöka och det är bra att göra lite research innan man åker då det är svårt att hinna med allt. Några som kan vara värda att nämna är Passchendaele Museum och Sanctuary Woods Museum som båda är väl värda ett besök. Som namnet antyder så ligger det sistnämnda nära Santuary Wood där man även bevarat skyttegravar från kriget. Där finns även Hill 62 som ni kanske läst om.
Vad gör man när det regnar?
Efter alla dessa hemskheter som vi lärde oss om i Ieper så är det viktigt att man glömmer bort hur bra vi har det här och nu i dagens moderna Ieper. Vi spenderade därför en hel del tid till att bara sitta och prata med varandra samt att laga lite mat i husbilen. Normalt sett så skämmer vi ofta bort oss med en bra restaurang, men regnet i kombination med upplevelsen gjorde ändå att vi kände mer för lite hemmamys. Lite lokalt plock till middag och givetvis Belgisk choklad till efterrätt. Man måste ju ta seden dit man kommer… 😉
