Dimman ligger tät över Dolomiterna

Fast vi fick ändå en lite försmak vad som komma skall.

Jag har drömt om Dolomiterna i närmare tjugo år men av olika anledningarna har det inte blivit av. Det här har förstås byggt upp en förväntan av stora mått, inte minst då nätet är fullt av helt makalösa bilder.

(Det här del två om vår resa till Dolomiterna. Ni kan läsa del 1, del 3, del 4 och del 5 här.)

Sen har vi det här med vädret i alperna. Det kan vara trettio grader varmt och på ett ögonblick växlar det till isande kyla. Det här var också precis vad vi fick uppleva vår första vandringsdag. På morgonen var det riktigt tät dimma och när den väl lättat så växlade vädret mellan störtskurar och strålande solsken.

Mot slutet av dagen sa jag lite skämtsamt: “Ja, det är ju iallafall kul att ha sett alla typer av väder på en och samma dag.” Ungefär 30 sekunder efter den kommentaren började det hagla så intensivt att vi fick söka skydd. Det fanns med andra ord minst en vädertyp som vi missat.

Vädret till trots så är det ändå bra mycket lättare att hantera detta i de italienska alperna då det i var enda buske finns så kallade refugios, vilket är en sorts bergsstugor där man kan söka skydd. När jag säger bergsstugor så kanske ni tänker på de primitiva små stugorna som finns utställda i svenska fjällen? Nej, det här är Italien och vilken vandrare skulle klara sig någon längre sträcka utan en restaurang med högklassig mat och ett glas vin. En del av dem har också möjlighet till övernattning vilket innebär att man kan göra en “hytte till hytte” och lämna tältet hemma.

En av de första vi testade, Refugio Fronza alle Coronella, är en restaurang på 2337 meters höjd som inte bara har utmärkt mat och vin utan även livespelningar på kvällarna. Det är tydligen helt magisk utsikt från deras uteservering men just vid detta tillfälle såg man inte mer än några meter framför sig.

En annan fördel är att många områden har liftsystem som är öppna även på sommaren. Det innebär att istället för att kämpa en halv dag med att komma upp på toppen, så kan man ta liften upp och sen vandra mellan topparna. Det maxar verkligen upplevelsen och man får på ett enkelt sätt äta russinen i kakan.

Just den här dagen tog vi liftåkandet till nya höjder då vi inte var supersugna på att ta oss ut i regnet. I dalgången mellan det här området som vi vandrade i, Sciliar, och Alpe di Siusi, hittade vi en liten dalgång som var otroligt mysig. Tro det eller ej men här fanns också en riktig pärla till hotell vilket vi givetvis drog nytta av. De bjöd på en lokal specialitet, Kaiserschmarrn, vilket var en oväntat positiv upplevelse. Det är en sorts pannkaka som skärs upp i småbitar för att därefter stekas lite mer. Till detta har man alltid massa florsocker och något sött tillbehör som hemgjord sylt eller bär. Cyprianerhof, som hotellet heter, är femstjärnigt, och trots vår något luggslitna vandringslook så fick vi utmärkt service.

Även om vi inte hade tur med vädret fick vi ändå se en liten försmak av det som komma skall. Ni kommer se mer om detta i kommande inlägg som rör Alpe di Siusi och Merano 2000.

Som jag nämnde förut, var det en hel del liftåkande den här dagen, med närmare tjugo turer upp och ner längs med bergssidan. Det kan vara en bra idé att planera lite i förväg då priset snabbt drar iväg om man betalar per tur. På de flesta ställen finns det enkel, tur-och-retur, halvdag, heldag och familjebiljett. Heldag kan tyckas dyrt men det lönar sig redan efter tre till fyra turer. När vi till sist åkte rakt in i ett oväder och blev belönade med en “hink” av alpregn, ja, då kände vi att det var läge att vända hemåt.

På vägen hem tog vi även vägen förbi Lago di Carazza för att uppleva dess makalösa vatten. Sjön är helt kristallklar och man ser hela vägen ner till botten. Lägg till det den märkliga färgen och man har något som passar in i vilken fantasyfilm som helst. Solen och bergen runt omkring var skymda av moln men vill ni se hur sjön kan se ut en solig dag så rekommenderar jag den här bloggen.

Till sist måste jag säga något om korna. Till skillnad från många andra bergsområden så finns det här en hel del gräsklädda högplatåer och på dessa finns det alltid kor. Det är inte de raser vi är vana vid i Sverige utan en lite mer luden variant som kort och gott kallas alpko. De är vansinnigt söta och man hör deras bjällror över hela berget. Avslutar med en bild på dem men jag kan garantera att ni kommer få se fler.

Om jag får skicka en önskan till högre makter så vill jag bli en alpko i nästa liv… 🙂

Ett svar

Vår upplevelse
8.5/10
sv_SESwedish