Vi hade verkligen byggt upp förväntningar på den här resan. Först hade vi tänkt hyra en liten husbil men så blev den stulen och vi blev då erbjudna ett stort monster som kompensation. Tanken på de smala vägarna gav oss kalla fötter så vi planerade om hela resan till Danmark. Sen fick vi för oss att besöka Husbilslandet, vilket resulterade i en egen bil och plötsligt var vi tillbaka i Norge. Efter en liten provtur kom vi fram till att hela poängen med husbil är att man inte planerar så mycket utan åker dit man känner och nu kom både Sverige, Norge, Finland och Danmark med i planeringen. Fullständigt kaos vilket kanske inte är en planeringsform som vi är vana vid. Till slut blev det ändå Norge vilket kändes helt rätt.
Det här är del ett i en längre serie. Ni kan finna del två här.
Vi tog vägen över Charlottenberg och då är det obligatoriskt med ett stopp i Morokulien. Denna lilla landplätt var faktiskt en fristående stat under en vecka. Stadschef var ingen mindre än Lennart Hyland men senare blev även Lars-Gunnar Björklund kung av det lilla landet. Man måste ändå säga att en TV-personlighet lyckats uppnå en viss status när han kan övertala två statsministrar att upprätta en helt ny stat. Morokulien har under de senaste åren synts i pressen, då Sverige och Norge bestämt sig för att bygga en gemensam polisstation som skall göra det enklare att samverka över gränsen.
Då vi kom iväg lite sent på dagen blev det ganska snabbt läge för att hitta någonstans att övernatta. Vi hittade lilla Furuseths Gård utanför Gjøvik, vilket visade sig vara ett litet guldkorn. Ni kan läsa mer om själva ställplatsen här.
Det var premiärtur med husbilen och strålande väder så vi bestämde oss för att fira med lite bubbel. Den vackra utsikten och det faktum att vi lyckats hitta en plats långt från övriga husbilar gjorde det enkelt att se charmen med det här livet.
Efter en mysig frukost och lite ovant återställande av alla manicker bar det av till Lillehammer, via Gudbrandsdalen.
Lillehammer är kanske mest känt för OS, eller OL (olympiske leker) på norsk, men det finns även mycket annat att se. Många gamla fina trähus, ett häftigt konstmuseum, en mysig shoppinggata och så förstås allt som byggdes upp för OS som t.ex. OS-byn.
Vi hittade även något så ovanligt som ett österrikiskt café. Då det var vårt första fikastopp i Norge var vi lite chockade över priserna men för övrigt var det verkligen ett supertrevligt café. Jag var egentligen sugen på våffla med glass men kände ändå att 158 spänn var väl magstarkt. Det blev istället en klassiker i form av en makalöst god punschtårta.
Efter vårt korta stopp i Lillehammer åkte vi vidare genom Gudbrandsdalen. Norge är verkligen ett vackert land och även om vi just då var väldigt imponerade av det vackra landskapet så skulle det visa sig att den bleknar i jämförelse med många andra platser. Utöver huvudvägen finns det även två turistvägar i närheten. Vi kommer berätta mer om dessa vägar i ett senare inlägg.
Det fina med husbil är att man har en otrolig frihet att göra det man känner för just för stunden. Inga fasta rutter eller bokningar utan man kan ta det som det kommer. Då våra blå sinnen inte riktigt släppt kontrollen, planerar vi fortfarande lite för mycket men vi gör ändå sporadiska försök till spontanitet… 🙂
Ett exempel på detta var vårt plötsliga infall att övernatta i Rondane nationalpark. Ställplatsen vid Rondane Haukliseter Fjellhotell ligger på 1000 meter över havet och erbjuder en fantastisk utsikt. Det är också en utmärkt utgångspunkt för vandring då spårcentralen ligger ett stenkast bort från hotellet. Ni kan läsa mer om själva ställplatsen här.
Det var riktigt busväder den natten, och för två husbilsnoviser blev det inte mycket sömn. Det var många tankar och de flesta handlade om något hiskeligt missöde som kunde ske i stormen.
När väl morgonen kom blev vi belönade med strålande solsken och en frukost med fantastisk utsikt. Det var väl kallt för att sitta ute, men vad gör det när man har en sådan vy genom fönstret.
Vi är väl lite bortskämda med breda vägar i Sverige. Det handlar inte bara om själva vägen utan även en bred vägren, mitträcken och allsköns åtgärder för att göra det så säkert som möjligt. I Norge är det något helt annat. Vägen ner från Rondane var t.ex. en slingrande serpentinväg utan räcken med 10-15% lutning. Den kändes lite jobbig men den var och andra sidan ingenting mot de vägar vi skulle stöta på längre fram. Vägen ni ser på bilden är för övrigt den norska tolkningen av en europaväg vilket kanske ger lite perspektiv hur de ser på det. Med undantag för några vägar utanför Oslo och Bergen så är det här det bredaste man erbjuder. Det är väl sällan ett problem för en personbil, men lite mer utmanande för breda fordon.
Nästa stopp blev Snøhetta i Dovrefjell. Den kända bergstoppen är den högsta utanför Jotunheimen och verkligen vacker att beskåda. Att bestiga själva berget är inget man gör på en kvart men för turister som bara passerar förbi finns det istället en vacker utsiktsplats som blickar ut över toppen. Det är en kort vandringstur från parkeringen men vill man göra den något längre så kan man parkera nere i dalen.
Vi kanske borde ha tagit fler bilder men det blåste så mycket att det ibland var lite av en utmaning och stå rakt. Leden är relativt brant men samtidigt mer av en promenadväg snarare än naturlig stig vilket gör det lätt att ta sig upp, oavsett vilken väg man tar.
Uppe på toppen har de byggt ett spännande vindskydd med panoramafönster mot Snøhetta. Byggnaden i sig ser ut som något en jätte snidat ur ett gigantiskt träblock. På insidan finns utöver en vacker långbänk också en sorts eldplats som hänger ner från taket. Riktigt snyggt!
Inte helt överraskande är det arkitektkontoret med samma namn, Snøhetta, som står för designen. Hade ju varit skandal om något annat bolag fått jobbet.
Sammanfattningsvis var det en fantastisk första dag i Norge. Vädret var visserligen inte på topp med skurar, moln och dimma men som norrmännen säger: Ut på tur, aldrig sur!
Swedish 
English 
German 
French 
Dutch 
2 svar
Underbart! Är Norges vidder vackrare än Italiens?
Svårt att jämföra då de är vackra på olika sätt. Jag skulle dock säga att vi var minst lika imponerade av vyerna i Norge som vi var i Italien.