Udaipur, city of lakes

Det här är sjunde delen om vår resa till Indien. Här kan ni hitta del ett, två, tre, fyra, fem, sex och åtta.

Som vi nämnt tidigare så var det verkligen skönt att komma till en lite lugnare stad efter Mumbai och Jaipur. Staden har fått sitt epitet, city of lakes, från de sju sjöarna som omger staden. De flesta av dem har skapats genom fördämningar och det ursprungliga syftet var att underlätta vattenförsörjningen för staden och jordbruket. Det är kanske inte helt otänkbart att maharadjorna som byggde dem också hade andra mer estetiska syften men den officiella versionen är att det var för folkets skull.

Sjöarna och all grönska som kommer med dem gör platsen till lite av en oas, speciellt i förhållande till de västra och norra delarna av Rajasthan som till stor del är öken. Utöver sjöarna är det även många kanaler så att en stor del av staden ligger intill vatten. Innan vi åkte läste vi att Udaipur var känd som Asiens Venedig men det var nog ett europeiskt påfund då ingen av de vi pratade med hade hört talats om det.

Staden är vacker, speciellt på kvällen, och det finns en mängd av tempel, palats, fort, parker, gränder, restauranger, butiker, m.m. Trots att det är en populär turistdestination så har de ändå lyckats behålla det som är genuint och unikt till skillnad från många andra platser som i takt med tillväxten blir mer som en slätstruken theme park.

En av dagarna tog vår nyfunna konstnärsvän med oss på en stadstur. Det var kul att det inte var så organiserat då det gav oss chansen att se platser som förmodligen inte är med på turistturen. Jag måste dock säga att köpa chai av en kille som gick runt med pumptermos var lite utanför min komfortzon. Det blev lite extra lustigt då vi fem minuter tidigare hade diskuterat hur rädda vi västerlänningar är för den nya bakteriefloran som vi utsätts för i Indien. Han var förstås helt oförstående för detta och med tanke på att vi inte blev sjuka så får vi väl erkänna att han iallafall vid detta tillfälle hade rätt.

På turen besökte vi även imponerande Jagdish Temple. Templet ligger mitt inne i stan och var väldigt välbesökt. Nu var det visserligen Republic Day när vi var där vilket kanske gjorde att det var extra fullt men det är ändå fascinerande hur många människor som kan klämmas in på en liten yta. Inne i själva templet drogs man med i en sorts våg av människor och det enklaste sättet att komma ut var att helt enkelt följa med strömmen.

Det här gjorde oss till en del av den kaotiska ceremonin som pågick där inne. Det var något oklart om det fanns någon form av metod eller om det bara handlade om gudomlig inlevelse. Man mässande, slog på klockor, kastade blommor, brast ut i spontansång, skvätte vatten, gjorde glada tillrop samt gick loss på diverse instrument när man kände för det. Oavsett så gjorde vi vårt bästa för att inte sticka ut vilket var något utmanande med tanke på vårt utseende och längd.

En annan sak som var intressant var alla improviserade småtempel. Det kan vara allt ifrån ett hål i väggen där man klämt in en gudabild, butiker som fyller dubbla syften, eller som ovan där en man gjort om sitt hem till tempel som på dagtid tar emot besökare och på natten tjänar som hans familjs bostad.

Egentligen kan man väl säga att det här är lite typiskt för Indien. Har man en yta som mot all förmodan står tom så hittar man snabbt ett nytt användningsområde.

Vi besökte också den fridfulla parken, Saheliyon Ki Bari. Här var det lugnt och skönt vilket vi uppskattade extra mycket efter den något intensiva upplevelsen i templet. Utöver vackra blommor och planteringar så fanns det även en hel del skulpturer samt ett litet konstmuseum.

Efter vår tur i staden var det tid för lunch. Vår följeslagare släpade med oss en bra bit från staden men det visade sig vara väl värt turen. Khamma Ghani Restaurant låg vackert beläget med utsikt över vattnet och dessutom inbäddat i grönska vilket ytterligare bidrog till upplevelsen.

Vår vana trogen blev vi så till oss av hela upplevelsen att vi glömde bort att ta kort. Man får väl ändå se det som positivt att vi än så länge föredrar att njuta av upplevelsen snarare än att fota den.

På kvällen samma dag hade vi en lite speciell överraskning bokad. Några dagar tidigare hade vi frågat om råd var vi kunde äta stans bästa indiska mat. Personen vi frågade erbjöd sig då att ordna bord åt oss vilket visade sig vara ett lyckokast då det var ett populärt ställe som nästan alltid var fullbokat.

Restaurangen låg i ett gammalt hotell som var en udda blandning av brittiskt, indiskt, nytt och gammalt. På innergården fanns en mysig trädgård med små dammar, vattenfall och vackra blommor. Själva restaurangen låg på översta våningen och hade en fantastisk utsikt över City Palace och gamla stan.

Maten var riktigt god och det enda som vi kände saknades var ett gott vin. Det visade sig att Republic Day är en så kallad “dry day” vilket vi inte kände till. När de sa det första gången så trodde vi de skämtade men vi fick lära oss att vid vissa större högtider så är det förbjudet att servera alkohol vilket alltså är benämnt “dry day”. Den här lagstiftningen gäller för övrigt all försäljning så även barer och butiker omfattas av förbudet.

En annan sak som kan vara värt att känna till är att i vissa delstater är helt förbjudet att sälja alkohol vilket får konsekvenser på båda sidor om gränsen. På sidan utan förbudet så verkar den största konsekvensen vara att gränsstädernas barer är överfulla med besökare från den torrlagda sidan av gränsen.

En annan av våra favoriter var Sunset Terrace som är en del av Taj Fateh Prakash Palace. Det är med andra ord samma kedja som vi besökte på min födelsedag i Jaipur. Ni kan läsa mer om det här.

Vi var visserligen nära svältgränsen då vi inte hade ätit något på minst en timma men även om vi inte hade varit i detta kritiska tillstånd så är jag helt övertygad om att vi ändå hade uppskattat maten. Miljön kändes lyxig men inte överdriven, servicen var ypperlig och maten helt makalöst god. Lägg till det en utmärkt vinlista vilket vi verkligen inte var bortskämda med på den här resan.

När vi höll på och googlade på ställen så såg vi ett namn som stack ut bland de andra, Charcoal by Carlsson. Det visade sig vara en kille från Örebro som startat en kolgrill i Udaipur av alla ställen. Jag skulle gärna vilja höra mer om hur den beslutsprocessen gick till.

När vi besökte restaurangen så var inte Carlsson själv där men hans indiska kompanjon blev väldigt entusiastisk när vi berättade att vi kom från Sverige och dessutom från en stad nära Örebro. Som ni ser på bilderna så är det en fantastisk utsikt från restaurangen.

Vad det gäller maten så var den riktigt god. Vi åt kolgrillad ananas samt en synnerligen vällagad souvlaki. Ananasen var oväntat kryddad men ändå väldigt god. Vi har försökt att göra detta själva på grillen utan att riktigt få till det men efter det här besöket så måste vi verkligen försöka på nytt. Utöver maten så hade de även goda drinkar samt cake in a cup vilket visade sig vara typ kladdkaka med antingen Nutella- eller chokladfyllning. Mycket gott!

De är väldigt förtjusta i sötsaker i det här landet. Det märktes inte minst på de återkommande processionerna av bagare som man ofta såg marschera genom staden med imponerande bakverk. De var ofta så stora och komplicerade att det krävdes åtta till tio personer för att bära dem.

Sen har vi det här med shopping som ger både positiva och negativa associationer. Det går verkligen att köpa allt i Indien och dessutom till väldigt bra priser. Samtidigt är det ofta väldigt svårt att ensam strosa runt i en butik då försäljarna är EXTREMT påflugna. Vi måste ge dem att till skillnad från länder med mer av en bazarkultur så använder de inte argument för att man skall tycka synd om dem eller deras familj. Det är snarare att de försöker skapa en koppling genom att dra någon svensk fras, berätta en anekdot från när de var i Sverige, hur deras varor är unika i hela Indien, osv.

Det känns också som att alla har något att sälja. Oavsett om det är taxichaufförer, restaurangpersonal, guider eller bara någon man frågar om vägen. Som t.ex. när en väldigt välklädd man tvärbromsade sin Vespa mitt framför fötterna på oss och började berätta hur han behövde öva på sin engelska då han blivit inbjuden till Sverige av någon svensk kulturstiftelse. Tydligen ville de se hans mors unika broderier. Det här samtalet precis som många andra slutade i att han ville sälja sjalar till oss.

De är i allmänhet väldigt sympatiska och gör ju trots allt bara sitt jobb men det blir ändå lite tröttsamt när man skall lyssna på samma pitch tio gånger på raken.

Vi gjorde en hel del inköp på turen som vi är väldigt nöjda med. Det blev bland annat en matta, några miniatyrtavlor, smycken, sjalar, kläder samt diverse små prydnadsföremål. Det mesta gick att skicka med posten så man slapp släpa med sig grejorna i sina överfulla resväskor.

Till sist måste jag dock nämna en skräddare som vi verkligen uppskattade. Han hette Prateek och ägde ett litet skrädderi kallat Sandouk, house of fashion. Han hade en helt annan approach än de övriga butiksägarna vi stötte på då han var lite tillbakadragen och istället för att prata omkull oss så använde han sin kunskap och professionalism för att imponera på oss. Det slutade med att jag köpte två kostymer och lite skjortor av honom.

När vi var där andra gången för att ta mått så berättade han för oss att han jobbat på Savile Row, hur skådespelarna från Marigold Hotel hade köpt sin kläder där samt hur han varit med i bl.a. Newsweek och GQ. Just då kände vi “here we go again” vilket gjorde oss lite besvikna men gissa om vi skämdes när vi googlade på det och allt visade sig vara sant. Han var verkligen en otroligt intressant person och skicklig skräddare som vi verkligen kan rekommendera.

Det här kanske var vår viktigaste lärdom som vi tar med oss från Indien. Vi har nog aldrig varit i ett land där vi fått ett bättre bemötande och trots detta var vi hela tiden på vår vakt. Alla var otroligt hjälpsamma, vänliga, nyfikna och gav verkligen ingen som helst anledning till misstänksamhet. Så, vårt tips är att lämna er västerländska skepsis hemma och ta emot det som är nytt med öppna ögon.