Mumbai, en symbol för det nya Indien

Hur kan 22 miljoner människor bo på samma plats utan att bli galna?

Det här är första delen om vår resa till Indien. Här kan ni hitta del två, tre, fyra, fem, sex, sju och åtta.

Vi hade läst en hel del om Indien innan vi reste men jag skall helt ärligt säga att det finns inget som kan förbereda en för den verkliga upplevelsen. Det första man lägger märke till är trafiken. En helt ofattbar mängd bilar, motorcyklar, mopeder, cyklar, bussar, lastbilar, djur och auto rickshaws fajtas alla om utrymmet på vägarna. Fordonen kör kors och tvärs i körbanorna utan något som helst ordning men samtidigt verkar förarna vara utrustade med ögon i nacken samt en helt makalös simultankapacitet. Mitt i allt detta går människor runt, helt obekymrat, för att sälja saker, plocka upp skräp, eller bara för att ta sig över vägen.

Jag tror ändå rekordet var när vi kom åkande i kanske 70km/h, med fem bilar i bredd på en trefilig väg, när det helt plötsligt kommer en bil i motsatt riktning och i samma körfält. Själv fick jag nästan hjärtstillestånd och den enda som verkade oberörd var föraren som vant styrde undan utan att röra en min.

När man väl tar sig ur bilen så möts man av alla tänkbara och otänkbara dofter ackompanjerad av en kakafoni av ljud. Lägg till detta en osannolik mängd människor klädda i kulörta färger. Man får ändå betänka att Mumbai har fler innevånare än Sverige, Norge, Finland och Danmark tillsammans på en relativt liten yta så jag känner för en gångs skull att jag inte överdriver.

Det lustiga är dock att först ser man bara kaoset, men när sinnena väl vant sig lite så börjar man inse att det verkligen finns ett mycket väl fungerande och sinnrikt system där alla hjälps åt för att se till att det ändå funkar. Det är för övrigt en av de saker som gjorde mest intryck på oss, alla dessa fantastiska människor. Var man än befann sig så möttes man alltid av vänlighet, givmildhet, hjälpsamhet, humor och en stor portion nyfikenhet.

En av dagarna åkte vi till Victoria Terminus vilket är en vacker tågstation i gammal gotisk stil. Som alla landmärken som byggdes under det engelska styret har den fått ett nytt namn, i det här fallet det lättillgängliga och smidiga Chhatrapati Shivaji Maharaj Terminus. Delar av stationen ser mer ut som en kyrka med sin höga valv och vackra utsmyckningar.

Chauffören tittade väldigt konstigt på oss när vi sa att vi ville gå de knappa tre kilometrarna från stationen till Gateway of India men det var verkligen skönt att sträcka lite på benen. Det är för övrigt något vi noterade på vår resa att man går verkligen inte längre än man måste. Skall man längre än 500 meter så tar man någon form av fordon.

På vägen hittade vi ett intressant museum, Prince of Wales Museum, eller rättare sagt Chhatrapati Shivaji Maharaj Vastu Sangrahalaya. Förutom att själva byggnaden var klart sevärd så fanns där en riktig kulturskatt i form av statyer och målningar.

En kul episod utspelade sig i den delen av museet som hade uppstoppade djur. Det var en hel skolklass som förundrat studerade de exotiska djuren men när vi dök upp så tappade de helt intresset för dem då det nu var de besynnerliga västerlänningarna som var sevärdheten. Det här var för övrigt något som vi möttes av många gånger under vår resa. Vi fick förklaringen att många av de yngre och de som bor på landsbygden aldrig sett något “blekansikte” som oss mycket på grund av att turismen inte riktigt kommit igång efter pandemin.

Vi fick dock ut något positivt av utbytet då vi vid ett senare tillfälle nyttjade deras skolpolis för att ta oss över vägen. Det här med att korsa vägen var för övrigt något som normalt sett krävde lite mod. När vi först kom till Mumbai stod vi vid sidan av vägen och väntade på att det skulle bli en lucka så man kunde gå över. Man märkte dock snabbt att det blir aldrig någon lucka vilket innebär att enda sättet att ta sig över en väg är att med berått mod kliva rakt ut i trafiken. Det krävdes några försök innan man vågade, men faktum är att det funkar utmärkt då bilarna på något magiskt sätt körde runt den som gick över vägen. Otroligt effektivt men inte bra för hjärtat.

Gateway of India byggdes för att hälsa kung George den femte välkommen då han var den första regenten som besökte Indien. I området finns också mängder med andra sevärdheter, restauranger och flotta hotell. Notera också den roliga blå skylten på en av bilderna.

Det var festival of kites när vi besökte platsen vilket förmodligen gjorde att det var extra mycket folk. Nu är väl inte någon av oss helt bekväma i stora folksamlingar men här var extremt. Det fanns ingen som helst möjlighet att välja riktning utan man fick helt enkelt följa strömmen och hoppas att den tog en dit man skulle.

På andra sidan av den här stadsdelen så börjar Marine Drive. Det är en väg som löper längs den långa beachen som vetter mot havet. Längs vägen finns också mängder med hotell och vi besökte ett av dem, The Mirage. Mycket flott, med häftig inredning, god mat och ypperlig service. Jag får väl erkänna att jag tyckte servicen gick lite väl långt när jag fick hjälp med att tvåla och torka händerna på toaletten.

Utanför hotellet såg vi något lite speciellt som vi inte sett någon annanstans. Det stod massa hästvagnar på gatan längs med vattnet men vi kunde inte förstå vart alla hästar tagit vägen. Det visade sig att vagnarna byggts om till att drivas med el så hästarna hade bytts ut. Innovativt!!

Sen har vi då maten. Var vi än gick så åt vi helt fantastisk mat. Den godaste maten var helt klart den inhemska men precis som i alla storstäder så finns alla internationella kök representerade. Vi utforskade i första hand indisk mat, men vill man ha något annat så finns det bland annat flera italienska restauranger som håller hög klass.

Vår absolut bästa matupplevelse var utan tvekan Mirchi & Mime. Restaurangen är unik på många sätt inte minst då alla i personalen är döva eller stumma vilket gjorde att man fick beställa med hjälp av teckenspråk. Det blev med andra ord en intressant middag där man lärde sig tecken för diverse olika rätter samt lite grundläggande ord. Det var verkligen speciellt då kommunikationen skedde i tysthet samtidigt som man hade hundra procent fokus på en enda person. Man fick även med sig en liten folder så att man inte skulle glömma bort det man lärt sig under kvällen.

Utöver teckenspråk lärde vi oss också två andra saker på den här restaurangen: 1. När det står på menyn att det är extra starkt så överdriver de inte. 2. Förrätter är inte som i europa, dvs. smårätter som får igång aptiten, utan snarare en större rätt som är tänkt att delas av alla.

Vi bodde på Meluha vilket tillhör en större hotellkedja, The Fern. Det låg i Powai som är en lite lugnare del av Mumbai vilket vi uppskattade. Hotellet hade utmärkt service men kändes samtidigt lite 80-tal med mycket marmor samt beiga skinnmöbler och mörka träpaneler.

Något som vi inte förstod då var att hotellets frukostbuffé var lite ovanlig för Indien. De flesta hotellen hade i princip samma mat till frukost som man äter till middag men på Meluha hade de även lite bröd, bakverk, yoghurt och omelett. Vi gillar verkligen kryddstark mat i alla dess former men helt ärligt var det svårt att vänja sig vid att äta det till frukost.

Det utspelade sig faktiskt en lite lustig episod på ett hotell i Jaipur när en äldre indisk man kom fram till oss under frukosten och rekommenderade oss att prova det ångkokta brödet. Han hade säkert lagt märke till våra irrande blickar som kanske avslöjade att vi inte kände oss helt bekväma med utbudet.

Mumbai är definitivt en kontrasternas stad. Man har moderna skyskrapor som trängs med gamla tempel, de rikaste rika passerar de fattigaste fattiga, kåkstäder som breder ut sig runt staden men som ni ser på bilderna så finns också mycket natursköna vyer.

Hur skall man då summera Mumbai? Som vi skrev i inledningen så är det verkligen en symbol för det nya Indien där det gamla får maka på sig till förmån för det nya. Det är ett helt osannolikt tempo för att man så snabbt som möjligt skall komma till framtiden och väldigt lite hänsyn tas till allt annat. Man kan inte låta bli att imponeras över utvecklingen men samtidigt undrar jag om inte framtida generationer kommer tycka att man kanske borde ha stannat upp lite och funderat på konsekvenserna.

Vår upplevelse
7/10
sv_SESwedish